Adjektivkongruens i estlandssvenska

Fram till andra världskrigets slut fanns en svensktalande minoritetsbefolkning i Estlands kustområden. Denna befolkning talade olika dialekter, som gemensamt kallas estlandssvenska. Genom begränsad kontakt med Sverige bevarades många ålderdomliga språkdrag i dialekterna, men det tillkom också nya språkdrag som inte förekommer i standardsvenskan, bland annat genom kontakten med estniskan. Detta gav dialekterna en unik karaktär och gör dem till ett intressant studieobjekt. Svenskbygderna i Estland avfolkades dock hastigt när omkring 7 000 av de 8 000 estlandssvenskarna flydde undan ockupationen på 1940-talet. 

De flesta kom till Sverige och har här assimilerats både språkligt och kulturellt, vilket innebär att det numera endast finns ett fåtal äldre dialekttalare kvar. I denna avhandling undersöker Ida Västerdal adjektivens kongruensböjning i de estlandssvenska dialekterna. 

Adjektivböjningen är intressant eftersom den har bevarat kasusändelser från fornsvenskan, men ändelserna har i estlandssvenskan fått nya funktioner. Undersökningen kartlägger adjektivböjningen i varje dialekt genom studier av språket i dialekttexter och intervjuer med de sista dialekttalarna. Av resultaten framgår att det finns stor variation och att det finns avsevärda skillnader även mellan dialekter som ligger geografiskt nära varandra.

Särskilt intressant är att de flesta dialekter har olika form på adjektivet beroende på om det står i attributiv eller predikativ position, en grammatisk egenhet som inte förekommer i andra germanska språk. I avhandlingen diskuteras därför både hur adjektivböjningen i estlandssvenska kan ha utvecklats och hur den förhåller sig till tidigare beskrivningar av genuskongruens och nominalfrasstruktur i närbesläktade varieteter.

Finns för nedladdning på https://hdl.handle.net/2077/91358